They say time heals everything, but i'm still waiting
Lyssnar på musik som jag lyssnade på förr. förr, när jag dansade på glasbitar.
Märkligt att det känns som en evighet sedan. visserligen är det nästan en evighet sedan, men då kändes det som om jag alltid skulle känna så. Kommer så väl ihåg alla de gånger jag gick från i17, lyssnandes på den fantastiska låten som går någonting såhär:
Suppose I never ever met you. Suppose we'd never fell in love.
Suppose I never ever let you liss me so sweet and so soft.
Suppose I never ever saw you. Suppose you never ever called.
Suppose I kept on singing love songs. Just to break my own fall.
Här om dagen gjorde jag något jag inte gjort på väldigt länge, jag tror att jag vet att jag kände.
(Ja, jag virrar in mig i mina egna formuleringar då och då.)
När jag var hemma på kusten senast passade jag på att läsa i min gamla dagbok.
Bjuder på ett avsnitt ur den;
Någonstans vet jag (& har alltid vetat) att vi kommer ses igen.
Någon gång skall alla evigheter mellan oss försvinna.
(Det finns kanske lyckliga slut trots allt?)
Godnatt/J
Kommentarer
Trackback
