En juridikprinsessas dagbok

En förfärligt sen kväll förra veckan ansåg min kära vän A att det är bättre att jag är dark&twisted än blir heartbroken. Dessutom konstaterades att kommentaren att jag är dark&twisted (av två, olika och för varandra okända, unga män under kortare tid än ett par månader) är ruskigt underhållande.

Jag tror (ok, jag är nästan övertygad) att det är jakten. inte närheten. inte den klädsamma skäggstubben. inte den mjuka, försiktiga beröringen. inte den hjälpande handen när mascaran har kladdat till följd av allt varmvatten i duschen. inte känslan av att dra händerna genom håret, som inte är mitt eget. inte den belåtna minen när jag är varm och nöjd. inte de mjukaste av läppar. inte lånet av hans t-shirt när vi inte längre kan hålla ögonen öppna. inte hjärtslagen som så tydligt hörs när jag vilar huvudet mot hans bröst. inte den bekväma handen på min axel. inte det charmiga i att få låna en tandborste. inte kliet (där jag inte når) på ryggen. inte skratten. inte alla fullständigt onödiga saker som förtäljs. inte tvånget att begära drickpaus efter alldeles för många(?) kyssar. inte lånet av hans förstora strumpor. inte alla de gånger då min karaktär var längre bort än månen. inte känslan av att vara två. inte alla de gånger våra läppar möttes på en promenad genom stan. inte alla de gånger han frågade; "sover du och jag svarade nej". inte den förvirrade känslan av saknad. inte alla planer på storslagen frukost.  inte alla sms jag aldrig skickade. inte det hjärtskärande i att säga "adjö".

Det är något speciellt med måndagar. Jag tror att bara dagen i sig får mig att tycka att livet är lite tyngre än annars. Skratten har dock avlöst varandra idag. Trots det är det ändå med ångesten jag kryper ner i min oerhört sköna säng med nytvättade lakan. Imorgon är en ny dag.

Talade med en klok vän idag (och det bästa är att hon tipsar mig om saker som hon själv inte gör) och allt känns lite lättare. Har tragglat rättsfall i oändlighet idag; naturligtvis komponerat med förfärligt mycket distraherande aktiviteter (The Hills-maraton, matlagande, matlådelagande, renskrivande av föreläsningsanteckningar, förbannade över att alla mina A4-papper tagit slut, lycka över att hitta en bunt A4-papper i en mapp från i våras, förbannande över att min svarta stabilopenna helt sonika tog slut, försök till att titta ut genom mitt okristeligt smutsiga fönster för att titta på just inget och ett telefonsamtal med en vän som fick mig att skratta så jag fick ont i magen)

Födelsedagsbaluns i onsdags för J och U. Dekadensen tog överhand och efter att all rosa dricka var uppdrucken, marängsuissen uppäten och wakawaka-dansen genomdansad (fler gånger än vad grannen under J tyckte var lämpligt) cyklade vi oss längs med Klostergatan till Tändsticksområdet. Ramlade in på kåren (long time no see!). Födelsedagsdrinkarna avlöste varandra. Kära återseenden. Välkomnande av utbytesstudenter. Dancebattle med några blå (som för sitt liv inte kunde förstå att vi var affärsjurister). Och PANG! min karaktär lämnade mig för tre korta stunder (lyckligtvis var det ingen av värde, förutom jag, som märkte). När vi hade stängt stället, jag nästan hade gråtit över att min cykel var snodd (ja, jag hade glömt att jag ställt den 15 meter längre bort) var min karaktär lika borta som en ljus och ljuvlig natt i juli. När jag landade i värmen igen sågs 20 minuter Forrest Gump, dracks 2 koppar te (olika smaker - nota bene!) var allt vackert. Ångesten, tillsammans med en bakfylla from hell, väckte mig den tidiga torsdagsmorgonen och ett nytt begrepp myntades - Bike of shame.

Ge mig en till kvart i timmen.

Jag är äcklad av hur människor beter sig. Eller deras brist på att bete sig.