Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt
onsdag och jag vill ta timeout. är bortom trött och det är över en vecka tills det är tillåtet att falla in i en normal dygnsrytm igen. såhär i efterhand ångrar jag det för detta (kanske inte som jag ångrar Mikael, Kent, Robin och Mattias. och Gustaf, naturligtvis. och framförallt Niclas. och Joacim förstås. och Fredrik och Anders. men nästan) men what to do about it? har fått många tänkvärda frågor det senaste och alla kretsar egentligen kring ett och samma konstaterande; sista ordet. Ibland (ok, jag kom på det när jag hörde på textraden; Wish that I could cry. fall upon my knees. find a way to lie.) funderar jag på ifall det hade varit befriande att gråta, men då borde nog tårarna ha kommit för ett tag sedan och jag är egentligen inte ledsen. bara besviken. och efter att ha varit både ledsen och besviken så är det nog värre att vara besviken än ledsen. Fö skrattade ironin mig i ansiktet i söndags; satt och lyssnade på vackra låtar och när jag ska byta playlist så slängs en enorm MERreklam emot mig i spotifyfönstret - känslan jag fick var; up your fucking face! (trots detta faktum verkade den nya smaken rätt god. självfallet kan ingen smak bli lika god som svartvinbär var, men ändå. god.)
För att fortsätta klagosången (ja, jag är fullkomligt övertygad om att min macbook är klagomuren ibland) så har jag enorm träningsvärk. Vilket både kan ses som ett bra och dåligt tillstånd; bra - jag har tränat, dåligt - det var påtok för längesedan jag tränade sist.
Såg honom igår och han är precis lika vacker som då.
/J (som skrev något igår. något långt. och fint. och välformulerat.)
Kommentarer
Trackback
