Lost for you I'm so lost for you
Talade med en, nästan bortglömd, vän för ett tag sedan. Hon berättade en historia lika naken, skör och vacker som Roy Anderssons En kärlekshistoria. Hon och han älskade varandra. Hon var öppen och varm och gav honom sig. förbehållslöst. Hon dedikerade världens vackraste låt till honom. (HUR vackert?) Sen var det något som hände. Det slutade vara de och med ett krossat och blottat hjärta försökte hon glömma. Glömma alla svek hon en gång förlät. Glömma att hennes hjärta en gång tillhört någon annan. Honom. Hon avverkade fler män än rimligt och det faktum att hon var (och de facto fortfarande är) förtjusande fick både en och två flyktiga bekantskaper att falla för hennes charm. Men det fina (?) var att så fort någon visade minsta form av intresse förvandlades hennes varma och förtjusande dragningskraft till iskyla. Det var hon som hade kontrollen. Det var hon som krossade istället för att bli krossad. Hon fick benämningen dark and twisted både en och två gånger och var kanske inte helt tillfreds, men å andra sidan slapp hon ett krossat hjärta i en påse i handen. Men så hände något. Hon träffade någon. Och på något sätt var hon som då. Öppen och mogen för att bli älskad. Dark and twisted var ett minne blott och hon till och med kände att hon var förändrad. Hennes beteende var som en förälskelse som inte kunde kontrolleras. Hon kände att hon från och med nu kunde ge sitt hjärta till någon. Igen. MEN (Detta men. Finns det?) hon visste inte om det tillräckligt?
/J – som har tillbringat större delen av dagen i horisontellt läge, läsandes fantastisk skönlitteratur, i en solstol. Life sucks, right!
(ja, rubriken är knyckt från en, mer än, vacker låt.)
