så rädd att du ska glömma bort mig. hur du känner för mig. du är mitt livs stora kärlek. jag skulle dö för dig
Alltså jag har funderat på en sak. Jag har som mest ångest efter att jag har omgivit mig av det bästa av sällskap. När jag har tillbringat all vaken tid tillsammans med de människorna som betyder allra mest för mig så blir jag ensammast av de ensamma när jag väl är ensam; när jag har kommit från en middag, fika, filmkväll, hängkväll, vinkväll, lunch, bio, tekväll, sconesfrukost, träningspass, en tyst dag mitt emot någon av de bästa på högskolebiblioteket, eller någon av alla de andra gångerna vi ses.
Att ha bakisångest (eller den än värre ångesten som uppenbarar sig efter att man mitt i bakisångesten ätit massa skräp för att man trodde att allt skulle kännas lite bättre; läs: att man skulle må lite bättre och känna att man är en levande, om än jävligt sargad, människa) är ta mig fan en baggis om man jämför med ångesten som uppenbarar sig när man är ensam. Och missförstå mig rätt; jag tycker egentligen om att vara ensam. Men om jag måste välja mellan att ha ångest över att vara ensam eller att tycka om att vara ensam så väljer jag att ha ångest. alla dagar i veckan. mina vänner är för bra för att jag ska tillåtas tycka om att vara ensam.
/J
för dig finns jag. för mig finns du
Kommentarer
Trackback
