En juridikprinsessas dagbok

Kom på idag att jag, sedan jag grät av hemlängtan förra tisdagen, har gråtit väldigt mycket. Vilket iochförsig har sina självklara anledningar. Någon jag håller mer än kär lämnade mig, och alla andra som hon någonsin träffat, med en stor saknad natten till i torsdags. En hel morgon, förmiddag och eftermiddag ägnade jag till att gråta och till att minnas. Och det enda som är säkert är att varken tårarna eller minnena är slut. Jag har inte slutat minnas och tittsomtätt rinner salta tårar längs mina kinder. Det är som att någon har stulit en del av mig som jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka. Och även om jag vet att tjuven är av det goda slaget förtar det inte den känsla av saknad och tomhet som jag känner så fort jag tänker på den del som är borta. Det finns så mycket minnen. minnen som jag förtvivlat gärna vill ska kunna bli fler. minnen som är så vackra att jag har svårt att tro att de är sanna. minnen som jag aldrig någonsin vill glömma. minnen som är svåra att tala om. minnen som för den oinvigde kan te sig triviala. minnen som för mig betyder så mycket.