Allt mitt är ditt
Dagens lycka var att kunna cykla utan jacka, på sopade vägar, utan att frysa. Jag älskar sommaren. Jag älskar livet. Jag älskar alla mina vänner som gör allt lite lättare. (att jag älskar min familj känns som notorisk fakta. vilket visserligen kärleken till mina vänner också torde klassas som, men just nu är den värd att framhålla.)
/J
(dagens låt är: Jag skulle dö för dig med Steget och dagens citat är: You're so nice)
Que sera, sera. what will be, will be.
Kom på idag att jag, sedan jag grät av hemlängtan förra tisdagen, har gråtit väldigt mycket. Vilket iochförsig har sina självklara anledningar. Någon jag håller mer än kär lämnade mig, och alla andra som hon någonsin träffat, med en stor saknad natten till i torsdags. En hel morgon, förmiddag och eftermiddag ägnade jag till att gråta och till att minnas. Och det enda som är säkert är att varken tårarna eller minnena är slut. Jag har inte slutat minnas och tittsomtätt rinner salta tårar längs mina kinder. Det är som att någon har stulit en del av mig som jag vet att jag aldrig kommer att få tillbaka. Och även om jag vet att tjuven är av det goda slaget förtar det inte den känsla av saknad och tomhet som jag känner så fort jag tänker på den del som är borta. Det finns så mycket minnen. minnen som jag förtvivlat gärna vill ska kunna bli fler. minnen som är så vackra att jag har svårt att tro att de är sanna. minnen som jag aldrig någonsin vill glömma. minnen som är svåra att tala om. minnen som för den oinvigde kan te sig triviala. minnen som för mig betyder så mycket.
/J - tittar ut över de kondoleansblommor som kommit de senaste dagarna och jag tror att jag vet att jag har slutat avsky rosor och tycker de är fantastiskt fina blommor.
It's far from home, it's for the better, what we dream, is all that matters, we're on our way, united.
Vaknade, efter att ha knäppt bort alla mina alarm, imorse med ond hals, ont huvud och jävligt snorig näsa. Lägligt? Nej. Tur att mitt kylskåp är fullproppat med c-vitaminer och andra bra (och nödvändiga) bli-frisk-varor. och tur att jag och en hyrbil kör hem till kusten på fredag morgon. det som inte är lika tur är uppsatsångesten och det faktum att jag ska avhålla två föredrag i helgen och inte skrivit manus till något av dem.
/J - somförengångsskullväljerattface:aförkylningeniställetförattdeny:aden,vuxenanyone?
så rädd att du ska glömma bort mig. hur du känner för mig. du är mitt livs stora kärlek. jag skulle dö för dig
Alltså jag har funderat på en sak. Jag har som mest ångest efter att jag har omgivit mig av det bästa av sällskap. När jag har tillbringat all vaken tid tillsammans med de människorna som betyder allra mest för mig så blir jag ensammast av de ensamma när jag väl är ensam; när jag har kommit från en middag, fika, filmkväll, hängkväll, vinkväll, lunch, bio, tekväll, sconesfrukost, träningspass, en tyst dag mitt emot någon av de bästa på högskolebiblioteket, eller någon av alla de andra gångerna vi ses.
Att ha bakisångest (eller den än värre ångesten som uppenbarar sig efter att man mitt i bakisångesten ätit massa skräp för att man trodde att allt skulle kännas lite bättre; läs: att man skulle må lite bättre och känna att man är en levande, om än jävligt sargad, människa) är ta mig fan en baggis om man jämför med ångesten som uppenbarar sig när man är ensam. Och missförstå mig rätt; jag tycker egentligen om att vara ensam. Men om jag måste välja mellan att ha ångest över att vara ensam eller att tycka om att vara ensam så väljer jag att ha ångest. alla dagar i veckan. mina vänner är för bra för att jag ska tillåtas tycka om att vara ensam.
/J
för dig finns jag. för mig finns du
